adequate

små lätta fjädrar

tyst på tå

inte möta blicken

inte le, inte vända, bara gå

en nästan ohörbar hälsning

eller bara en omväg

förbi, inte rakt på

bryta tystnaden är omöjlig när du gungar högt i ett träd

& jag fortsätter att gräva mitt hål

- - - - -

jag kommer ångra mig, att jag inte pratade med dessa treor som jag på något sätt ser upp till. artister är dom alla i mina ögon, men har jag sagt det? mer än en kommentar över internet nån gång? nej.

så feg, så så feg. känner mig påträngande, fel, inte tillräckligt bra för ett vanligt litet samtal ens. vad tycker dom om mig? jag vet inte. 

jag äcklas av mig själv & min egna dumhet. jävla idiot, kunde lika gärna gått på gymnasiet i värnamo & fortsatt vara en liten boknörd, osynlig & oviktig, låter precis som jag.

åt helvete med allt.

perfektion

jag springer alltid framåt

med famnen full av sköra små ting

för rädd för att sakta ner

för upptagen med att balansera på trottoarkanten

vågar jag kika över axeln?

försiktigt vända på huvudet så att jag får en glimt 

av vad jag har lämnat, vad jag lämnar, 

bakom mig

en grå betongklump eller en blå himmel?

skulle jag klara det utan att tappa något,

utan att ha sönder något, utan att trampa snett?

jag springer alltid framåt

med famnen full av sköra små ting

balanserar mig fram på trottoarens kant

för rädd för att vända om

för upptagen för att andas in

bird of passage

Det är inte så att jag inte trivs

Staden är fin när det är mörkt & man går högt över gatorna & blickar ner på allt som brukar vara grått, döden bor inte här

Men så fort det ljusnar och sinnet inte är förgiftat så blir det svårt att andas, ser det verkligen ut såhär?

Det finns inget som håller mig tillbaka, som tvingar mig att stanna här

men ändå känns det så svårt att lämna det

Jag klarar inte av staden. Vi trivs inte i varandras sällskap.

Jag kommer ihåg hur jag som liten försökte övertala mina föräldrar att flytta, kanske fattade jag det redan då, att jag inte hör hemma här.

Det är inte för att det finns en tryckande tystnad, eller ett pulserande liv, för det finns bara ett muller. Knappt hörbart, men tillräckligt starkt för att man inte ska kunna koppla bort det.

Jag längtar bort, jag vet inte vart, men någonstans borde det finns andra ljud.