svefn-g-englar

Eftersom mitt förra inlägg var tillräckligt långt för att få mig att undra om någon orkade läsa sig igenom hela, tänkte jag bara skriva ner (så kort jag kan) vad jag funderar på just nu.

Jag vill, på något sätt, vara unik.

Idag är det nästan omöjligt.

Det finnas folk som har gåvan att kunna använda en symaskin & göra om kläder/sy egna. 

Det finns folk som alltid är först med det senaste inom musikvärlden & känner till alla små indieband med 5 trogna fans. 

Det finns folk som sticker ut (utan ansträngning) för deras utseende, & påminner om filmstjärnor eller konstnärer.

Jag är inte nån av dem.

Unik på mitt sätt, & "min mamma tycker iallafall att jag är speciell" räcker inte.

Unik kanske är för mycket begärt, jag vill bara sticka ut lite på nåt sätt, skilja mig från mängden.

kids

Jag sitter här & känner mig gammal.

Blott 16 år, men tänker tillbaka på mitt liv som om jag vore minst 50.

Jag var en väldigt osäker, blyg & rädd flicka redan i tidiga år. Satt alltid uppe natten innan min födelsedag, hade tysta samtal med gatlampan utanför mitt fönster, eftersom vi var dom enda i hela världen som var vakna, väntade på Peter Pan och var lite nervös & rädd.

Jag kommer ihåg det så tydligt, hur jag varje år, tills jag fyllde ungefär 12, tänkte:

Tänk om dom har glömt bort min födelsedag?

Så jag var tvungen att hålla mig vaken, försäkra mig om att dom skulle komma in runt klockan 7 för att sjunga, även om både mamma & pappa gick upp tidigare för att ordna frukost osv.

Jag var inte lugn förrän jag hörde mammas försiktiga steg nerför vår knarrande trappa, då hon gjorde allt för att inte väcka mig. Jag var inte lugn förrän jag hörde min pappa börja sjunga "ja må hon leva" redan i trappan, med sin mörka, åskoväders röst.

Självklart låtsades jag också att jag sov när dom kom in med frukostbrickan, jag gjorde nog fejkade snarkljud (när jag var riktigt liten), gnuggade mig i ögonen och allt sånt där överdrivet nyvaket.

Tydligen, har jag alltid haft ett behov av att känna mig uppskattad eller, ja, omtyckt. Behovet utvecklades i tidig ålder och jag har inte kommit över det (än).

Men i år, sitter jag här på min säng, oroar jag mig inte det minsta (för efter 17 år i samma familj fastnar vissa datum på minnet) utan läser istället noveller av Edgar Allan Poe och har ingen kontakt med gatlampan utanför mitt fönster.

(Fast jag har mitt fönster öppet, chansen finns ju att Peter Pan kommer innan det är för sent)

Vad händer när man fyller 17 då?

Bara ett år till 18, då allt händer & på köpet blir man vuxen.

Det ordet har alltid skrämt mig, så jag bestämmer mig nu för att leva mitt sista ungdomsår helt galet, tonårsrebelliskt & "jag-bryr-mig-inte-om-vad-ni-tycker". Med andra ord, ska jag strunta i allt mellan: att försöka vara så jävla korrekt hela tiden till: att skaffa mig en ordentlig politisk åsikt, bara vara.

För snart, om knappt 7 månader, öppnas fågelburen och då kommer jag aldrig, aldrig komma tillbaka.

2146

Jag tycker att min morfar var en snygg man back in the days.

signs

Självklart handlar det om kärlek, även om jag inte ville skriva om det från början. Här är iallafall en del ur novellen som jag är nöjd med.
---
Dagarna gick, och helt utan förvarning knackade våren på, ackompanjerandes av kärleken. Överraskad och andlös öppnade hon sin dörr och lät det sakta fylla varje rum.
Även om hon inte hade funderat så mycket på kärlek egentligen, förstod flickan nu att hon hade hittat något som hade saknats i hennes liv, något som hon nu inte ville tappa bort. Hur mycket hon än ville, kunde hon inte heller hålla i det.
Det var som en tanke på väg bort, hon kunde nudda vid det, kittla det med sina fingertoppar men inte kupa sina händer runt det.
Däremot kunde hon ana det i varje skiftning som ljuset skapade i molnen. Det var inget flickan själv hade bestämt eller något hon kunde styra över, det bara hände.
---