det är morgon fast klockan bara är 02.34
jag tar en promenad, bara för att inse att jag är lika hopplöst vilse ute som inne
rastlös
vandrar samma gator ner & tillbaka,
räknar gatlamporna & fönster upplysta av ljus
men till vilken nytta?
107 sammanlagt på 89 minuter, och jag bryr mig inte
jag kunde lika gärna stannat inne, gått upp & ner för trapporna
räknat steg, centimeter, timmar, minuter
sömnlös
utmattad
& inget, inget mer.
(inte i mina sår, inte i mitt huvud, inte under min hud
men du slog till mot mina revben & rev 24 murar)
...
Det är konstigt det där, med känslor som man inte vet att man har.
