hellre låtsas jag att jag inte märker, inte förstår. blundar eller renoverar min mur. vad som helst, bara jag håller mig sysselsatt nog att inte lämna plats åt känslorna.
dricka tills jag inte behöver oroa mig alls, pussas med främlingar och veta att det inte betyder någonting. och det kvittar vem det är, bara det är någon.
men ibland ser jag mig själv från andra sidan rummet, jag står & tittar på en (ensam) tjej som sitter i en soffa bland en massa människor.
och runt mig är det ett litet tomrum, som ett avstånd.
och jag faller tillbaka & inser att aj, det gör ju ont.
nej inte ont, det svider, sticker till, precis som kylan tenderar att göra.
ett glas till & ännu ett, tills det blev för mycket & man undrar om man fick upp alla organ med eller bara tystnaden & gruset?
somnar, vaknar & nej det är kvar.
det svider.
