kids

Jag sitter här & känner mig gammal.

Blott 16 år, men tänker tillbaka på mitt liv som om jag vore minst 50.

Jag var en väldigt osäker, blyg & rädd flicka redan i tidiga år. Satt alltid uppe natten innan min födelsedag, hade tysta samtal med gatlampan utanför mitt fönster, eftersom vi var dom enda i hela världen som var vakna, väntade på Peter Pan och var lite nervös & rädd.

Jag kommer ihåg det så tydligt, hur jag varje år, tills jag fyllde ungefär 12, tänkte:

Tänk om dom har glömt bort min födelsedag?

Så jag var tvungen att hålla mig vaken, försäkra mig om att dom skulle komma in runt klockan 7 för att sjunga, även om både mamma & pappa gick upp tidigare för att ordna frukost osv.

Jag var inte lugn förrän jag hörde mammas försiktiga steg nerför vår knarrande trappa, då hon gjorde allt för att inte väcka mig. Jag var inte lugn förrän jag hörde min pappa börja sjunga "ja må hon leva" redan i trappan, med sin mörka, åskoväders röst.

Självklart låtsades jag också att jag sov när dom kom in med frukostbrickan, jag gjorde nog fejkade snarkljud (när jag var riktigt liten), gnuggade mig i ögonen och allt sånt där överdrivet nyvaket.

Tydligen, har jag alltid haft ett behov av att känna mig uppskattad eller, ja, omtyckt. Behovet utvecklades i tidig ålder och jag har inte kommit över det (än).

Men i år, sitter jag här på min säng, oroar jag mig inte det minsta (för efter 17 år i samma familj fastnar vissa datum på minnet) utan läser istället noveller av Edgar Allan Poe och har ingen kontakt med gatlampan utanför mitt fönster.

(Fast jag har mitt fönster öppet, chansen finns ju att Peter Pan kommer innan det är för sent)

Vad händer när man fyller 17 då?

Bara ett år till 18, då allt händer & på köpet blir man vuxen.

Det ordet har alltid skrämt mig, så jag bestämmer mig nu för att leva mitt sista ungdomsår helt galet, tonårsrebelliskt & "jag-bryr-mig-inte-om-vad-ni-tycker". Med andra ord, ska jag strunta i allt mellan: att försöka vara så jävla korrekt hela tiden till: att skaffa mig en ordentlig politisk åsikt, bara vara.

För snart, om knappt 7 månader, öppnas fågelburen och då kommer jag aldrig, aldrig komma tillbaka.