January 18, 2009

svefn-g-englar

Eftersom mitt förra inlägg var tillräckligt långt för att få mig att undra om någon orkade läsa sig igenom hela, tänkte jag bara skriva ner (så kort jag kan) vad jag funderar på just nu.

Jag vill, på något sätt, vara unik.
Idag är det nästan omöjligt.
Det finnas folk som har gåvan att kunna använda en symaskin & göra om kläder/sy egna. 
Det finns folk som alltid är först med det senaste inom musikvärlden & känner till alla små indieband med 5 trogna fans. 
Det finns folk som sticker ut (utan ansträngning) för deras utseende, & påminner om filmstjärnor eller konstnärer.
Jag är inte nån av dem.
Unik på mitt sätt, & "min mamma tycker iallafall att jag är speciell" räcker inte.
Unik kanske är för mycket begärt, jag vill bara sticka ut lite på nåt sätt, skilja mig från mängden.

4 comments:

  1. jag känner igen den känslan väldigt väldigt väl.

    ReplyDelete
  2. men räcker det inte att du är helt jävla assnygg och underbar!!!! hahah liite många svordommar hahah :D FFDFFD!!! :P <333

    ReplyDelete
  3. I'm totally feeling you. Var är min speciella gåva, min talang som kan erbjudas världen, min unika "Sofia-egenskap"? HUH?! Jag tror det finns många fler som tänker samma sak. Kanske behöver vi alla inse att man inte behöver vara speciell. Egentligen. Och i framtiden kommer alla vara så fasansfullt speciella, att det är de vanliga som är något visst.
    Värt att grubbla på...

    ReplyDelete
  4. så känner jag också, vill vara bra på något eller på annat sätt sticka ut, känner mig mest bara tråkig och som en i mängden.

    ReplyDelete